När jag vaknar vet jag inte riktigt var jag är, men jag vet att jag är hungrig och att det måste finnas hus någonstans i närheten. Jag går hela förmiddagen, det vet jag för jag har gått i scouterna och kan dömma tiden ganska bra på skuggorna och vilket håll de är åt, och sedan ser en rökslinga stiga från skogen, jag vet att det inte är en skogsbrand för då hade jag haft en skock djur rusandes mot mig, så jag kommer fram till den enkla slutsatsen att någon bor där. Jag går i ytterligare circa sju minuter innan jag kommer fram, jag har plånbok med om det skulle behövas. Jag knackar på några gånger men ingen öppnar, jag knackar ytterligare en gång, men inget händer. Jag vänder mig om och går tillbaka iväg mot stigen när stugdörren öppnas.

- Men kära hjärtanes då! Säger en moderlig röst och jag vänder mig om, en kvinna som ser ut att vara i femtioårsåldern springer fram till mig och leder mig in i huset.

- Kära barn, så du ser ut, vad har hänt med dig? Frågar kvinnan då hon lindar in mig i en varm filt och kokar varm choklad på den lilla vedspisen. Jag har inte sagt något sedan jag vaknade och vet att min röst nog kommer att låta ganska så darrig och välldigt hes.

- Han lämnade mig.. I snön vid vägen.. är det enda jag får fram, kvinnan får ett bestört uttryck och känner sig upperbarligen tvungen att stoppa om  mig lite extra, för det gör hon. Kvinnan heter Marie får jag veta, och när den varma chokladen är klar tar hon fram ett fat bullar och sätter sig brevid mig i soffan. CHokladen och bullarna står på bordet, jag behöver någon att berätta allt för, och sedan jag åkte till London har jag varit den som har varit vuxen och den som har fått ta hand om alla. Mamma är sjuk och jag har inte fått bli så här omhändertagen, jag vet inte hur det går till men plötsligt kommer allt som ett vattenfall. Jag berättar om Harry och om Anna och One Direction, Marie känner inte till dem men gör sitt bästa för att förstå och tänka sig. Jag berättar om hur mycket jag älskar Harry och om mitt hus som blev attackerat av ett galet fan och om mamma som ligger på sjukhus, jag berättar allt som jag inte ens har sagt till mig själv, allt som jag inte har hunnit tänka över eller förstå. Jag berättar om när Zain och jag blev skjutna och om när han berättade om sin kärlek. Jag berättar om nu, när han kysste mig och om hur jag känner för honom, jag berättar om hur mycket mer jag älskar Harry och om hur han lämnade mig där. Jag berättar om det sårade ansiktsuttrycket när han stod där, påväg att ge mig en bukett blommor, men istället såg hur Zain kysste mig och hur jag kramade honom. Marie är en perfekt lyssnare och hon visar medkänsla men ingen överdriven bestörtning, när jag har berättat precis allt, och ännu mer, ger hon mig en kram. En lång moderlig kram, en sådan som jag bara har fått av mamma förut, men som jag inte har fått på länge. Marie's man kommer in och ser förvånad ut, men Marie berättar i korta drag och hans ansikte mjuknar, vilka är dessa räddande änglar? Åh om jag hade vänner som dessa underbara och sympatiska människor! Jag får tillbringa dagen på deras minigård, sköta sysslor och ta hand om djuren, det är absolut inte mer än rätt och jag älskar ju djur. Jag får lära känna deras katt, Misse, det verkar som om allt och alla i denna lilla idylliska värld vill allt och alla väl, Marie och Bosse (Marie's make heter Bosse, eller Bo, men  han kallas för Bosse) frågar inte ens om jag inte ska ringa hem eller till Harry/Anna. För en gångs skulle på länge, får jag tid att tänka på mig. Men på kvällen då jag lägger mig i soffan och ska sova, så hamnar mina tankar hso Harry igen, tankar förvandlas till drömmar och jag drömmer om att jag och Harry kysser varandra, länge, och han håller om mig.

Jag vaknar med ett ryck, jag kurar ihop mig till en boll och gårdagens vanor smyger sig till mig igen, jag sjunger tyst och vi´skande vaggsånger för mig själv och upprepar hela tiden Harry's namn... Röd i ansiktet och med ruffsigt hår går jag upp och sätter mig vid bordet. Utanför är natten marinblå och tusentals stjärnor gnistrar på himlen, en rönns röda bär lyser i mörkret och en rävs svans tycks skymta bakom en buske. Marie kommer tyst gåendes över trägolvet, hon ställer sig bakom mig med händerna på mina axlar, jag är inte rädd att vara med henne, trots att jag knappt känner henne. Marie tar en borste och kammar mitt långa hår medans hon låter mig gråta tyst, över Harry.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lisas perspektiv: Även om jag erbjuder mig upprepade gånger att hoppa ner och gå själv nekar Harry och stretar vidare med mig i famnen, med misstänksamma blickar på Zayn drar han bördan till trots ifrån resten av sällskapet och strax närmar vi oss ...

Med en iskall blick från Zayn går jag lite vemodigt vidare uppför stigen. Jag skyndar efter Harry's mormor. - Where exactly are we going? Frågar jag andfått. (hon är väl typ sjuttio borde inte hon ha sämre kondition än jag? - To the top of the mo...

47 minuter går snabbt med Harry's hand låst i min och hans blick in i mina ögon. Vi går ut ur bilen och får reda på att Harry's mormor verkligen tycker att det vore bäst att vi börjar turen med varsin gigantisk chocolate chip cookie. Vi börjar vår ...

Harry's mormor och morfar berättar under förmiddagen att vi ska på en utflykt till Brecon Beacons National Park, 47 minuter därifrån. Harry packar åt mig i min stora scout-ryggsäck och lyfter sedan upp mig och stoppar i mig med, sen springer han iväg...

Lisa's perspektiv: Förvirrad och ursinnig klampar jag upp för trappan. Varför fortsätter han att stöta på mig? Jag är tagen!! Jag skakar ilsket på huvudet. Jag hälsar artigt alla godmorgon och äter frukosten nogorlunda lugnt innan jag tar på mig yt...