När jag har hoppat ur bilen efter en vrålkörning genom stan rusar jag som vinden upp för alla trappor till mamma och resten av min familj, som bor i ett litet rum brevid mamma på sjukhuset. Jag tar trapporna i stora steg med flera i taget, jag vinkar lite snabbt åt mammas doktor och fortsätter sedan min språngmarsch genom korridårerna. Jag tar till höger runt kröken och kastar upp dörren.

- PackaIhopOchKläPåErAllihopaViSkaTillEnglandOchFira
Jul!!!! ropar jag högt.

Tre par ögon vänds mot mig, jag inser att ingen fattar så jag börjar själv packa åt dem. Mamma tittar på mig medans jag packar tre väskor, i dörren står Harry och ler åt hur jag flänger runt och proppar ned allt i väskor. Rasmus tittar lite suspekt på Harry, jag ger Harry en bedjande blick, han nickar. Harry går och sätter sig brevid Rasmus;

- So what kind of games are you playin'? Frågar han, Rasmus svarar till en börjar korthugget. Efter ett tag verkar Rasmus förstå att Harry faktiskt är uppriktigt intresserad av att veta vad han håller på med, så Rasmus blir eld och lågor och förklarar i detalj allting medans jag i korta pauser i packningen berättar allt för mamma och pappa. En och en halv timme senare står hela familjen vid entren för sjukhuset och checkar ut. Mamma får tabletter för hostanfall och Rasmus får ett bamseklistermärke att sätta på mobilen, vilket han gör. Även Harry får ett klistermärke, jag också, fast jag får ett med lille skutt.  Jag sätter mitt klistermärke på mobilen, jag också, det är ett sådant där klistermärke som är puffigt och har små ögon, som det går att skaka så att de rör på sig. Jag, mamma, pappa och Rasmus (som sitter i framsätet) klämmer in oss och vår packning i bilen för att sedan fortsätta hem. Ungefär tre timmar senare sitter jag, Harry, Louis, Niall, Zayn, Liam, Anna, Rasmus, mamma och pappa på flygplatsen och vänter. Eller, ja, jag, mamma, Rasmus, pappa, Anna och fem små mörka skepnader insvepta i lustiga handdukar och andra utspökelser. Fast vi sitter allihop isär och utspridda över väntrummet, båda jag och Anna kan bli igenkända och det finns ju massor av rykten om att One Direction är i sverige, man kan aldrig vara nog försiktig. Tur för mig att jag alltid har sett ut lite som en tio-tolv åring, med hårband, flätor och enkla tidslösa kläder så är det löst. Efter ett tag ropas nummret på våran flight ut i högtalarna, sä jag reser mig upp och knackar lite diskret på alla de små mörka skepnaderna när jag passerar dem. Alla i rummet börjar i sinom tid packa ihop det som de har hållit på med, sedan går alla mot flighten genom en glastunnel ur vilken man kan se alla plan lyfta. En av skepnaderna kommer upp brevid mig.

- Harry? Viskar jag försiktigt, skepnaden rycker till.

- Lisa?? I'm sorry, but why are you ten years old? Frågar Harry förvirrat.

- I've always looked young, you know, säger jag tyst och fnissar.

- You are young Lisa! Skrattar Harry

En trettonåring tittar konstig på oss så vi går lite längre ifrån varandra, inne på flyget letar vi efter platserna, men vi ser till att det verkar som om Harry och jag bara råkar sitta brevid varandra. Efter ungefär en kvart lyfter flyget. 

- You are very cute in headband and braids, säger Harry tyst. Jag ler och rodnar.

- Thank you, Harry! Viskar jag tillbaka. En servitör kommer och erbjuder oss något att dricka, Harry betalar för pepsi åt oss båda och köper dessutom en stor chokladask. Jag tar en djup klunk av pepsin, den var välldigt bubblig så jag hostar lite. Harry ser orolig ut, men jag bara viftar bort det. Harry bjuder mig på lite av chokladen som han sedan stoppar undan för senare, det dröjer inte länge innan jag somnar mot hans axel.